MIN VÄG TILL MG

I de tidiga tonåren trodde jag mig förälskad i porsche. Det hade startat med filmen Le Mans som jag såg då den gick upp på biograf Scala en helg i Örkelljunga 1971. Scala var en klassisk liten bygdebiograf som visade film på onsdagar och på helger. Onsdagarna var oftast vikt för porrfilm. Några dagar innan filmen visades skyltade man med små svartvita foto från filmen i fönstret, som lockbete. På måndagarna cyklade man dit på väg hem från skolan, var det då en vanlig film cyklade man besviket hem igen. Men Le Mans gick alltså på en helg och lusten efter den mäktiga porsche 917 växte sig stark och överfördes till 911:orna och fick sin blomning i rsr-versionerna av 1974 års modell.

Men vad varken jag eller någon annan insåg var att mitt hjärta var vikt för annat sedan långt tidigare. Jag minns en dag i första klass på Mårdenskolan, en kamrat har en Dinky toysbil som jag blir störtförälskad i och som jag byter till mig mot jag minns inte vad. Jag är så lycklig över dyrgripen jag kommit över, det minns jag, att jag vakade hårt över den och höll den hårt intill mig då jag lade mig den första natten emellan mina föräldrar och inpräntade det märkliga namnet på bilen (jag minns att jag tyckte så), som stod tryckt på undersidan. Jag läste det tyst och artikulerat för mig själv, gång på gång, som en besvärjelse: MGB GT - MGB GT - MGB GT.

Sedan kom alltså tonårstiden och med den cigaretter, mellanöl, och en guldfärgad Puch Dakota jag köpte begagnad av en kompis för 350 kronor. Det var jeansjacka, slitna tofflor och långt hår utan hjälm. Ettan upp, tvåan trean ner. Eller om det var tvärtom. Porsche hade alltså tagit över min medvetna längtan. Det gick en orange 911 i Örkelljunga ett slag som väckte stor beundran. Det kördes även en vit MGB GT i byn under min högstadietid. Det var en kvinna som ägde den, mor till en kille i klassen under mig. Jag såg den första gången då jag kom kanande med Dakotan i snön - barhuvad, i jeansjacka och vida motorcykelhandskar. Hon körde den året runt. Jag hade blandade känslor inför den. Då trodde jag på porschens kraft och tävlingsframgångar, inte den beskedliga prestanda den engelska fyran levererade. Samtidigt var jag övertygad om att den något avvaktande attityd folk hade inför MGB:n berodde på att den var så förhållandevis billig - hade priset varit högre hade man älskat bilen och dess skönhet. MG:n var som kvinnan man kan få.

Så slutade skolan, jag började jobba och inledde ett sparlån som skulle ge mig tillgång till över 20 000 kronor då jag blev 18 och redo för bil. Jag var nära att köpa en porsche 912, en blå. Men jag avråddes av en bekant med motoröra som provade den, och den höll mycket riktigt inte särskilt länge - jag hörde att den stannat med skuren motor i Drakabyggstrakten några månader senare. Men jag var ändå besviken på honom som avstyrt köpet. Han hade - hur klokt och riktigt det än var - avhållt mig från en kärlek. Jag tittade sedan på en gul Lotus Europa med liten renaultmotor. Men det blev inget. Jag provkörde en MGB roadster med tre vindrutetorkare - amerikansk version fick jag senare veta. Men jag tror att jag redan tidigt var av den övertygelsen att en sportvagn skall ha tak. Jag misstänker att det var något jag läst mig till i någon tidning. Eller om det var vibbarna från Dinkyn. Så roadstern fick vara. Men så kom den dag då Bilprisma (det var firman som även salufört 912:an) hade fått in en MGB GT i en färg som påminde om min gamla Dakotas. 19 800 kr stod det på lappen på vindrutan och jag blev kär igen och denna gång ville jag inte låta något komma emellan mig och det åtrådda, så jag rådfrågade ingen. Däremot följde min mor med då det var dags, jag tror på eget bevåg. Min mor var en vacker och charmerande kvinna, hon var dessutom bekant med mannen som ägde firman. Jag betalade 16 500 och DTR var min. Det var den 14 september 1979 och det skulle dröja 27 år innan jag köpte min nästa bil.

Göran